Finding my way to neverland

Jag håller på att betrakta min egna vikta trana, den har jag vikt efter
instruktioner i min alldeles egna mangakalender. Den är faktiskt ganska snygg
om man tänker på hur svårt det är att vika en.
Och det står att om man viker tusen tranor får man önska sig något.
Jag kan knappt stå ut med att vika en och det kommer upp en bild med mig i
ett hav av tranor. Jag ryser av den, jag skulle inte kunna klara det.

Och tänk om man hade vikt 999 tranor och så är man fattig och har slut på
papper. Otur!

Nu ska jag hjälpa min syrra (6 år) med guitar hero. Jag ska se hur det går för
henne. Hon brukar bara ta dem gröna.