Finding my way to neverland

För mig har den här dagen varit lite speciell. Inte mycket speciell utan bara lite extra.
Det har inte hänt något stort som att jag har vunnit några miljoner kronor, det har varit
mer små saker som har fått mig på bättre humör.

Dagen började med lite härlig Elevensval, där man själv får välja vad man ska jobba
med. Jesus, Jesus, åh... Jesus. Det var vad vi jobbade med. Man ska svara på skit
många frågor och sedan lämna in, senast på torsdag. *Stressigt*
Måste jag erkänna? Okej då. Jag jobbade inte så mycket, det blev mest lite uppdatering
på Twilight-bloggen. Jag kräver faktiskt att alla känner till TwoTwilights vid det här tillfället,
annars blir jag otroligt besviken.
Spanska = dötråkigt. Fick göra ett prov, på dem sakerna man skulle veta i sexan, failade
bara lite. Det gick inte bra. Måste troligen plugga på det.

Till dagens höjdpunkt. Engelskan. Nu tänker ni säkert, engelska, wow, skoj, med ironi.
Men det var inte en vanlig lektion. Vi hade lite special timme eftersom vår mattelärare
var borta (som tur var) så vår lärare Teresé hade fixat en grej. Vi fick alla varsit papper
och sedan skulle man skriva en bra sak om varje klasskamrat. Och när man skrivit om
alla på sitt papper fick man läsa upp det högt, man skulle säga det till personen man
skrivit om och titta den i ögonen. Och varje gång den personen fick höra något om sig
själv så kunde man se hur dens ögon lyste lite mer. Det fick en verkligen att må bättre.

Jag fick många fina kommentarer. Och dem flesta sa flera bra saker om en. Jag själv
improviserade för det mesta och sa saker från mitt hjärta. Fast ibland kan det vara lite
svårt när man inte känner den personen lika bra som sina vänner.

You just made my day. Thank you all for the nice words.

Sedan sa Julia till mig att jag borde tacka alla för dem fina orden, så jag gick omkring och
tackade alla, som var kvar i skolan. Först tackade jag såklart alla mina närmaste vänner.
Dem fick alla flera kramar. Jag tackade även Edvin som cyklade förbi. Och sedan till Martin
och Kalle som satt vid datorerna och spelade något tråkigt spel.
Jag gick med mina armar utsträckta och sa "tack för dem fina orden".
Martin frågade varför jag inte hade fixat det här än, och så pekade han på sin datorn. Tydligen
klarade han inte av banan eller något.
Hanna försvarade mig genom att säga, "Var lite tacksam."
Han mumlade efter det fram ett svagt tack, och Julia sa att även Kalle hade sagt tack.