Finding my way to neverland

Jag började gilla One Direction i december (2010), och sedan ett par månader senare, mars, så började mitt "beroende" av killarna att dämpas. Sanningen är att all uppmärksamhet de fick av skrikande tjejer gjorde mig lite irriterad. Dels för att jag ville ha dem för mig själv men även för att det började bli lite larvigt.

 

Nu har jag börjat sakna dem en aning. Ibland är det skönare att gilla ett band, en film eller en skådespelare när man inte spenderar hela sin tid att fan-girla över dem/det.