Finding my way to neverland

Såklart jag kan, jag är faktiskt en tjej. Vi kan göra två saker samtidigt.
Tydligen tror inte min träslöjdslärare att jag kan göra det. Han skäller på oss
när vi pratar och säger att vi inte jobbar samtidigt fast vi gör det.
Han ser bara det han själv vill se, eller hör det han bara vill höra. Han sa att han
hade tittat på klockan och "hållit koll" på oss och att vi bara hade pratat. Men det är
inte sant. Jag gillar verkligen inte träslöjd.
Men i alla fall, han sa att vi skulle vara tysta i en hel kvar, kan ni tänka er en hel kvart.
Det är väldigt svårt för mig, jag gillar inte tystnad. Och när vi hade varit tysta hade vi
ingenting att prata om. Det var som om vi hade tappat våra röster.
Innan hade vi snackat om allt möjligt och haft roligt, samtidigt som vi jobbade men nu
kunde vi inte säga någonting, vi var helt tysta hela tiden. Vi sa något kort till varandra
men annars var det tyst. Fast jag blev lite gladare sedan för att musiken var glad. Utan
musiken hade jag säkert fortfarande vara sur. Som sagt musik påverkar mig väldigt mycket.

Om musiken är glad blir jag glad, om musiken är ledsen blir jag ledsen. Det är sådan jag är.
Vi håller på att göra ringar, såklart kommer den inte att bli lika snygg
som den här ringen. Och jag behöver inte ens försöka för att få den
snygg. Den kommer aldrig bli det, så jag vet inte varför jag fortfarande
försöker. Men Lovisas tummring blir riktigt snygg.
Jag hoppas verkligen hon inte behöver sätta på något på den, ibland
kan vår lärare vara en sådan person som tycker man ska göra det som
tar längst tid. Men ibland är det inte alltid det snyggaste.

I am back again. I know you missed me.