Finding my way to neverland

Varför har hela jävla världen blivit så fixerad vid utseendet? Insidan räcker inte till längre.

Alla bryr sig bara om utsidan nu för tiden. Ingen bryr sig om insidan. Alla är så jävla dumma för att tänka att saker kan betyda mer än bara utsidan. Det finns andra saker som räknas. Stora bröst, smal midja, fast rumpa, snyggt ansikte, stora ögonfransar, putande läppar... Kraven är många, och jag börjar bli så jävla trött på det. Jag själv vet att jag inte håller mig till någon av dem kraven. Och efter att alla krav höjs så börjar jag hata mig själv ännu mer. Förut var jag nöjd med mig själv, jag var faktiskt nöjd. Nu börjar allt att förstöras pågrund av att alla ser utsidan. Jag känner mig så jävla trött på det, ibland känner jag mig så jävla ensam och vill verkligen ha någon som bryr sig om mig. Jag vill känna mig älskad. Fast just nu känns det som en omöjlighet och jag har faktiskt gett upp hoppet.

Varför ska man bry sig när man inte uppfyller alla krav?

Det är som med Jessica Simpson. Förut var hon jävligt tunn, nu är hon i normal storlek och folk har börjat säga att hon är fet. Det är så jävla skämigt tycker jag att kalla någon fet när man i hennes nuvarande storlek. Hon är väldigt vacker och dem flesta kvinnor är vackrare med mer kurvor. Det är inte fel att ha kurvor. Det som är fel är att döma folk efter sitt utseende och säga att dem inte duger som dem är.

Kände mig bara irriterad på det här efter att ha läst ett inlägg som en kille skrivit. Han skrev att han inte brydde sig om hur man såg ut, att det var insidan som räknades. Jag vet inte riktigt varför jag kände mig irriterad på det, men jag tror dem flesta säger att det är insidan som räknas och inte utsidan fast dem inte menar det.

Jag själv tycker det är ett väldigt bra stycke. Och om jag ska vara helt ärlig fick det mig att gråta.

"Hur ska jag kunna tro dig?" Frågade jag honom och drog bort handen från hans grepp. Hur kunde han tro att jag skulle lita på honom? "Jag litade på dig."

"Jag lovar, jag har inte sagt någonting." Hans ögon var ärliga, men vad kunde jag säga. Jag kände honom inte lika bra som jag trodde jag gjort. "Jag är ledsen Nick." Sa jag och vände mig om för att gå iväg. Jag ville inte se honom igen, jag kunde inte tro att det hände igen, att någon jag älskade och hade litat på hade svikit mig. "Gå inte. Snälla."

"Vad vill du säga, vad kan du säga om det som hänt. Jag litade på dig Nick, förstå att du var den som fick mig att må bra igen, som fick mig att känna mig nöjd med mig själv igen. Kan du förstå alla slag jag har tagit emot, den smärtan du har tagit bort genom att bara prata med mig, röra vid mig." Min röst skar sig på slutet och jag slutade. Att prata om det här gjorde så att det svarta hålet som en gång funnits i mitt bröst att komma tillbaka. Han sträckte fram händerna mot mig, men jag skakade på huvudet. "Rör mig inte igen. Snälla, låt mig bara gå." Sa jag och kände hur tårarna började bränna under mina ögonlock. "Men allt vi har gjort tillsammans, Mel, snälla lämna mig inte. Jag älskar dig." Jag stannade upp i ett ögonblick, han hade aldrig sagt det förut. Och så började tårarna rinna, tyst föll dem längst mina kinder och jag brydde mig inte ens om att torka bort dem. Jag vågade inte titta på honom. "Jag lovar Mel, jag älskar dig." Sa han igen. Orden brände i mitt bröst. "Sluta, snälla sluta." Fick jag fram mellan tårarna. Jag kunde inte förlåta honom. Jag tittade upp på honom och såg att han också hade tårar i sina ögon. "Jag älskar dig med." Fick jag fram, och jag trodde att smärtan i mitt bröst skulle ta död på mig.

För mig är det verkligen det. Vi körde innebandy och basket idag.
Vår parallellklass var också med och man fick välja vad man skulle spela, det var mellan just basket och bandy. Vi ville såklart välja basket men det var helt fullt där, ungefär alla hade gått dit. Och sedan blir det dem som skjuter väldigt hårt i andra laget och jag blev träffad fem gånger av väldigt hårda bollar. Det gör väldigt ont.
Jag hoppas verkligen att jag slipper något sådant igen. Och sedan envisades jag med att stå nära målet, och därför bli det lätta målet att "skjuta" på. Såklart försökte dem bara göra mål, men ändå.

Idag hade vi NO prov, jag tror det gick ganska bra. Vi skulle veta saker om elektricitet, vad ström, spänning och resistans är m.m. Jag kunde det mesta. Och jag hoppas verkligen jag får bra betyg eftersom jag vill göra min pappa glad. Han har hjälpt mig att träna till provet och jag själv vill så klart ha bra betyg, men inte dels bara för mig själv, även för att pappa ska bli nöjd, och mamma. Fast sådant kan ibland vara svårt, att man pressar sig mer än man borde.
Men den här gången tycker jag inte att jag gjorde det. Jag känner mig i alla fall väldigt stolt över det jag har gjort.

Ska börja med att skriva ett papper med svar om Vinterviken, vilket jag tycker är världens sämsta bok. Jag kände att jag verkligen behövde tvinga mig igenom allting. Den var inte bra skriven och det handlade mest om våld och hemska saker. Det var som ur en synpunkt att världen bara var ond, att det inte fanns något gott i vår värld. Så jag kan säga att jag inte gillar boken, jag rättare sagt hatar den. Men såklart kan man tycka olika, fast jag inte förstår hur någon kan tycka den är bra.