Finding my way to neverland

 

The autumn holiday is finally here.

 

I actually don't know if I have that finally feeling yet, though it is nice with holiday. I am going to miss my classmates. Yeah, that's right. I am really going to miss those crazy people.

 

It has been a good day, even though I didn't feel that well in the beginning. After lunch, Sofia and I went to the barracks even if we had fourty minutes to spare before the lesson began. I know, but we had nothing better to do. Anyway, the point, as I had seated myself on the floor this guy walks by. And it's not just any boy, it's him. I have been crushing on him for two months, and I know it's not long but he truly makes my heart melt.

 

 

During our last lesson (which was English) we did a quiz. Each table made a team, and my team, we were the best (even though we came in second). It may sound stupid but I feel like things like that bring people together.

 

And, we got a test back and a text we had translated from Swedish to English, and we were supposed to correct them. I didn't have anything to correct because I had gotten everything right, and this boy who's sitting by the same table as me, he had made two mistakes and... He told me I always got everything right, and he was, even though he didn't really show it, disappointed with himself. He did the test in ten minutes because he was late, and he got a better score than almost everybody else. He should be so effing proud of himself. I just wanted to give him a hug, but that would be weird since we don't know each other well enough for that.

Sometimes I really hate myself. Today I woke up two hours earlier than I was supposted to, and I have a sleep-in. What's the matter with me? Any normal teenager would be happy to sleep 'til noon, and I can't even sleep until 8.30. It's just... Ugh, annoying.

 

Blurgh, I really wish I had someone to cuddle with. I'm in need for some good cuddling.

Yes, I'm watching Percy Jackson while eating lunch: bacon & egg sandwiches.

 

And, I have now decided that the cinema is going to be my calm place. The place were I can forget about everything else and just relax. Get caught up in another world! I mean, there's something special about the experience. Sitting with your snacks, jacket behind you, and the 3D-glasses resting on your nose. I just love it! It keeps me happy, and... I really should do it more often.

Efter ett misslyckat uppdrag lever de en gång i tiden berömda musketörerna Athos (Matthew Macfadyen), Porthos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans) ett liv i obemärkthet, men de väcks till liv av den unga och äventyrslystna D'Artagnan (Logan Lerman) som kommer till Paris för att uppfylla sin stora dröm - att bli en musketör. Snart kommer musketörerna att få göra sitt mest svåraste uppdrag i deras liv - rädda fosterlandet Frankrike från ett krig med England.

 

Ser verkligen fram emot att få se Logan Lerman i långt hår. Av det jag sett så verkar det som att han kan hantera det.

 

 

Är de inte underbara?! Älskar att de låtat pojkarna vara sig själva. Tycker att de alla är otroligt underbara person. Skulle inte ha något emot att träffa dem, för även om de har haft otrolig framgång så är de fortfarande jordnära.

 

Man får klä ut sig, skrämma folk, äta godis och ha roliga kalas med sina kompisar. I år har jag och Sofia planerat att hålla en Halloween fest som verkligen kommer att vara wicked. Bål, mat, lekar. Det har verkligen hela rubbet. Fast jag känner mig lite sliten. Jag vet inte vad jag ska vara! Lite panik! Fast jag är lite glad för jag hittade världens roligaste godisskål på BR. DARTH VADER! Ska köpa den nästa gång jag har pengar på mig.

 

◆ make bed

◆ do homework

◆ drink at least one cup of tea

◆ get dressed

◆ shower (and brush hair)

◆ take the dirty clothes to the laundry-room

◆ make something tasty and healthy for lunch

◆ blog about life

◆ maybe point my nails

◆ run

◆ check other people's blogs

◆ read

◆ write in my calendar

◆ order lenses

◆ listen to good music

 

Den filmen är underbar och magisk. Jag älskar den med hela mitt hjärta, och kommer alltid att göra det. (Plus, Skandar Keynes är underbar.)

Precis som Oskar sa.

 

Även om dagen inte pågått länge så har den varit grym. Ibland försöker jag intala mig själv att dagen kommer att bli suverän, men det är inte samma sak. Jag kan låtsas men oftast är de dagarna de dåliga dagarna. Att uppleva en sådan suverän dag när man minst anar det är riktigt mysigt. Jag älskar verkligen de dagarna.

 

Svenskan var rolig eftersom jag hamnade i en bra grupp! Engelskan gick bra! Jag har tur som har en partner som är bra på att gissa orden även när jag förklarar på ett riktigt skitigt sätt. Det blev ingen naturkunskap, så vi slutade riktigt tidigt. Den här dagen har varit riktigt bra!

Det här är kärlek! ♥

Gårdagen spenderades i stan med mamma och syrran.

 

Vi besökte en second-hand butik, som tyvärr inte var så stor som jag hoppats på. Jag fick ett par snygga skor (med klack) av mamma, ett par sköna knappar och två söta anteckningsböcker. Till lunch blev det crêpes med skinka, ost, grillad tomat och ägg. Det var underbart gott! Crêpes får en verkligen att känna sig glad (av någon underlig anledning).

 

Skorna som lägger på en del längd på mina 178 cm.

 

 

Jag är bäst på att prokrastinera, så önska mig lycka till!

Nu har bilderna från dagens event börjat dyka upp på Tumblr. Tänkte plåga mig själv lite mera och visa er vad jag gick miste om. De ser så otroligt sexiga, snygga, heta, gulliga och vackra ut (om den kombinationen är möjlig).

De två sista bilderna är tagna av Sandra [1][2] från Tumblr.

Numera får namnet One Direction mig att känna både glädje och sorg. Jag är så otroligt besviken och ledsen över att jag inte fick chansen att träffa pojkarna.

 

När jag gick längst kön försvann allt mer och mer hopp. Kön var lång. Redan två timmar innan de 500 banden började delas ut var det omkring 600 personer som köade. Så klart var jag och är fortfarande besviken över att jag missade chansen att träffa dem, men samtidigt blev jag väldigt stolt över mina pojkar. De har kommit så långt på bara ett år.

 

Om du någon gång varit med om samma sak vet du hur mycket det smärtar en. I början försökte jag inte få upp hoppet, eller bli så uppspelt. Men sedan blev jag helt inställd på att jag skulle få se dem, få autografer, kanske ta några bilder och sedan få ett par kramar. Om du någon gång varit med om samma sak vet du hur det känns. Det känns skit. Det kändes som att min depression var på väg tillbaka. Det gjorde faktiskt ont inombords. Det låter hur larvigt som helst, men det var så det kändes.

 

Ärligt talat, om Louise inte hade varit med mig vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Troligen gått och satt mig i ett hörn. Så tack Louie! Och som du sa, det finns alltid en nästa gång, och då campar vi utanför. Älskar dig kompis! ♥

Ska snart ge mig iväg in till stan. Jag är otroligt uppspelt och extremt orolig över banden. Tänk ifall jag inte får ett?! Jag svettas om fossingarna, så nervös är jag!!! Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Det är knappt så att jag kan skriva. Orden blandar ihop sig i mitt huvud, och de flesta meningar jag försöker skriva blir oläsliga. När jag kommer hem tänker jag skriva ett längre inlägg (både här och på tumblr) om vad som har hänt under dagen.

 

Håll tummarna för mig!