Finding my way to neverland

Det är så att jag inte har världens bästa kondition, och det är så att jag knappt klarar av att springa den vanliga rundan på 2,5 km. Men efteråt känner jag mig otroligt frisk. Jag är fortfarande medveten om magen som fortfarande står ut men efter att jag har motionerat så känns det som att det inte spelar någon roll, och egentligen borde det ju inte göra det. Dessutom så är och ser min hud bra ut idag. Jag har alltid haft dålig hud, och jag fick finnar tidigt, fast nu har det faktiskt börjat bli bättre. I alla fall så är en dag med bra hy är ett enormt egoboost för mig.

 

Senare i kväll blir det film med bästa kompisen.

Tillbaka till det som inlägget egentligen skulle handla om. TACOS!

 

Känner ni Caps Lock vredet. Jag tror inte att det längre är så svårt att gissa vad jag ska äta till middag. Tacos. Tacos. Tacos. Jag brukar helt plötsligt känna av ett krav att få äta tacos. Vilket har hållit sig kvar i snart två veckor och först nu kommer den önskan att slå in.

 

 

Isabellas bok Egoboost publicerades förra året (2010), och det är först nu jag läser den. Jag hade planerat att läsa den förra året, när den hade släppts eftersom det kändes som att det skulle kunna hjälpa mig lite på vägen, men den var antingen slut över allt eller så hade jag inte pengar med mig. Men igår såg mamma den i affären och tyckte att den såg så fin ut att hon frågade ifall min två år yngre lillasyster ville ha den, jag fick den istället. På en kväll läste jag fyra av de fem avsnitten. Det är en riktigt bra bok, mycket av det som är skrivet går att relatera till och vid slutet av varje kapitel ger hon alltid tips på saker.

 

Den är verkligen värd att läsa! (Ps. Isabella är jättevacker och även om jag inte läser hennes blogg så är jag glad över att hon har lyckats med sitt liv, och nu är lycklig.)

Den här låten visade Totte för mig för cirka två år sedan. Jag blev kär i den under ett tag, och även om jag ibland tröttnar på den så kommer den alltid att få mig att le eftersom den tar tillbaka ett bra minne.

På tal om kusiner. I helgen ska jag ner till dem igen för att Erik ska konfirmera sig. Jag har än inte bestämt vad jag ska ha på mig, men det fixar sig säkert. Precis som frågan om vad jag ska ha på mig i skolan i morgon. Det kanske låter lite barnsligt men jag vill göra ett gott intryck på mina klasskamrater.

Jag saknar London. Det var lite mer än ett halv år sedan jag var där. Det är en otroligt fin stad, och jag älskar deras dialekt. Brittiska är den sexigaste dialekten någonsin. Jag vill tillbaka, jag vill äta brittisk mat, dricka eftermiddags te (vilket jag inte hann med förra gången), besöka Big Ben en gång till eftersom det är en av de vackraste byggnaden jag har sett, och jag vill även besöka ett par affärer, t.ex. Hollister, Disney Store och HMV. England kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Lyckades fixa rummet innan polarna anlände. Det blev lyckat, fast jag vet fortfarande inte var jag ska placera nattduksbordet. Men jag är nöjd ändå. Det blev mycket mer utrymme nu, vilket är skönt.

 

Jag älskar spelet, och det kanske låter lite konstigt, men jag älskar att det är gammalt och att kvalitén inte är perfekt. Mini-spelen är det roligaste, men det är även roligt när man leder över det andra ordentligt och kan reta dem för det.

 

Det är vid sådana här tillfällen då jag önskar att jag kunde trolla. Eller att jag gick på Hogwarts. Då skulle man bara vara hemma vid några få tillfällen som t.ex. sommarlov och jullov. Man skulle aldrig hinna tröttna på inredningen.

 

Nu är jag bara trött för att jag inte vet hur jag ska ställa det, och jag vill inte ställa tillbaka det och sedan vara besviken för att jag inte kom på någonting. Kanske polarna, som är på väg, kan komma med några bra tips.

Det har regnat hela natten. Jag ogillar inte regn, jag tycker faktiskt att det är ganska mysigt att lyssna på regnet när man ska sova. Fast det blev lite kallt med öppet fönster.

Nu när jag lyckat kolla upp vilka mina framtida klasskamrater kommer att bli har jag börjat få lite panik. Jag vill inte längre dit. Jag är inte redo än. Jag har hamnat med en gammal klasskamrat, vilket jag faktiskt är ganska lättad över. Hon  är schyst och vi har redan på något sätt bestämt att vi ska hålla ihop. Men sedan är det ett fåtal personer i klassen som jag helst skulle vilja undvika att hamna med. Jag känner mig osäker, och det känns som att jag kommer att bli dömd, och att ingen kommer att ge mig en chans. Jag vet att jag dömer dem nu genom att dra de här slutsatserna,  men det är så jag upplever situation just nu. Panik!

Jag oroar mig troligen alldeles för mycket. Men jag är blyg, tänker alldeles för mycket på det jag gör och gillar inte riktigt hur jag ser ut. Jag är en osäker klump som oroar mig över att jag inte kommer att skaffa några nya vänner. Det låter som att jag ska vara för gammal för sådant oro, men nej. Jag får helt enkelt försöka mitt bästa.

Jag började gilla One Direction i december (2010), och sedan ett par månader senare, mars, så började mitt "beroende" av killarna att dämpas. Sanningen är att all uppmärksamhet de fick av skrikande tjejer gjorde mig lite irriterad. Dels för att jag ville ha dem för mig själv men även för att det började bli lite larvigt.

 

Nu har jag börjat sakna dem en aning. Ibland är det skönare att gilla ett band, en film eller en skådespelare när man inte spenderar hela sin tid att fan-girla över dem/det.

Sysslingarna har precis åkt.

De var här i fem timmar, men det är egentligen alldeles för kort tid. Vi åt lunch (med en konstigt smultron cider), spelade kort (vilket Hampus har talang för), var ute när det ösregnade och åskade för att äta vinbär, skrattade väldigt mycket, tittade på konstiga youtube-klipp, åt glass och kladdkaka med kolasås, och vi började även titta på X-Men: First Class (fast vi hann inte se klart den).

 

Jag är ganska säker på att Hampus är min film soulmate. Det är som att, vi gillar exakt samma filmer. Han tipsade mig även om två filmer men jag har glömt bort vilka det var. Vi sa även saker vid samma tillfälle. Jag gillar att umgås med folk som jag "hör ihop med".

 

Måns är en liten gullig kille som skrattar otroligt mycket åt sina egna skämt så man knappt hör slutet. Alla började skratta när han skrattade utan att riktigt förstå vitsen med skämten. Och det var roligt att se att Hampus blivit längre. Han var nu 172 cm.

 

Jag hoppas vi kommer att se dem snart igen. Ett år är alldeles för långt.

Då är det bara en dag kvar på sommarjobbet kvar.

Samtidigt som det känns skönt att ta det lugnt de två sista veckorna av sommarlovet så kommer jag att sakna mina arbetskamrater. I fyra veckor har jag jobbat här i affären på Arholma, fyra veckor med de äldre, och tre veckor med de yngre. Jag har haft det jättetrevligt, och alla har varit otroligt snälla mot mig.

 

Idag fick jag en skymt av Martins bebis, Malte när han inte satt i en sele på sin mammas mage. Han såg så liten ut och var otroligt söt. Världens gulligaste bebis! Han kommer säkert att växa upp till en fin liten pojke med de underbara föräldrarna han har.

 

Det är värt att gå och se den här filmen!