Sorgligt stycke ur en novell (jag håller på med)

Jag själv tycker det är ett väldigt bra stycke. Och om jag ska vara helt ärlig fick det mig att gråta.

"Hur ska jag kunna tro dig?" Frågade jag honom och drog bort handen från hans grepp. Hur kunde han tro att jag skulle lita på honom? "Jag litade på dig."

"Jag lovar, jag har inte sagt någonting." Hans ögon var ärliga, men vad kunde jag säga. Jag kände honom inte lika bra som jag trodde jag gjort. "Jag är ledsen Nick." Sa jag och vände mig om för att gå iväg. Jag ville inte se honom igen, jag kunde inte tro att det hände igen, att någon jag älskade och hade litat på hade svikit mig. "Gå inte. Snälla."

"Vad vill du säga, vad kan du säga om det som hänt. Jag litade på dig Nick, förstå att du var den som fick mig att må bra igen, som fick mig att känna mig nöjd med mig själv igen. Kan du förstå alla slag jag har tagit emot, den smärtan du har tagit bort genom att bara prata med mig, röra vid mig." Min röst skar sig på slutet och jag slutade. Att prata om det här gjorde så att det svarta hålet som en gång funnits i mitt bröst att komma tillbaka. Han sträckte fram händerna mot mig, men jag skakade på huvudet. "Rör mig inte igen. Snälla, låt mig bara gå." Sa jag och kände hur tårarna började bränna under mina ögonlock. "Men allt vi har gjort tillsammans, Mel, snälla lämna mig inte. Jag älskar dig." Jag stannade upp i ett ögonblick, han hade aldrig sagt det förut. Och så började tårarna rinna, tyst föll dem längst mina kinder och jag brydde mig inte ens om att torka bort dem. Jag vågade inte titta på honom. "Jag lovar Mel, jag älskar dig." Sa han igen. Orden brände i mitt bröst. "Sluta, snälla sluta." Fick jag fram mellan tårarna. Jag kunde inte förlåta honom. Jag tittade upp på honom och såg att han också hade tårar i sina ögon. "Jag älskar dig med." Fick jag fram, och jag trodde att smärtan i mitt bröst skulle ta död på mig.

"Så stanna då." Bad han mig. Han tog ett steg fram och tog tag i min hand. Jag skakade på huvudet, men han höll kvar mig. Han drog mig intill honom och tittade in i mina ögon, jag började snyfta högt. "Det räcker inte. Det räcker inte." Sa jag och han kramade om mig, jag ville aldrig lämna hans famn. "Jag kommer att sakna dig." Fick han tillslut fram, jag hörde att han hade svårt att prata och jag själv visste inte om jag skulle överleva efter den här stunden. Jag fick inte fram någonting, tillslut kravlade jag mig ur hans grepp och vände mig om och gick ut genom dörren. Jag vände mig inte om, jag ville inte se vad jag lämnade bakom mig en gång till. Han skulle klara sig, han hade en familj som älskade honom, han hade en karriär framför sig och en hel hop med skrikande tjejer efter sig. Han skulle hitta någon som skulle ersätta mig. Men skulle jag klara mig? Nu när jag visste att han inte längre var min, här för mig kom den verkliga smärtan. Jag ville skrika ut smärtan jag upplevde och önskade verkligen att han aldrig hade låtit mig gå, jag önskar att han hade kämpat mer för att få ha mig kvar. Fast jag skulle troligen ha gått ändå. Det var bäst så här, det är bäst så här, det var det jag intalade mig själv. Men orden lät inte verkliga ens för mig själv

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback