Besvikelsen med 1D
Numera får namnet One Direction mig att känna både glädje och sorg. Jag är så otroligt besviken och ledsen över att jag inte fick chansen att träffa pojkarna.
När jag gick längst kön försvann allt mer och mer hopp. Kön var lång. Redan två timmar innan de 500 banden började delas ut var det omkring 600 personer som köade. Så klart var jag och är fortfarande besviken över att jag missade chansen att träffa dem, men samtidigt blev jag väldigt stolt över mina pojkar. De har kommit så långt på bara ett år.
Om du någon gång varit med om samma sak vet du hur mycket det smärtar en. I början försökte jag inte få upp hoppet, eller bli så uppspelt. Men sedan blev jag helt inställd på att jag skulle få se dem, få autografer, kanske ta några bilder och sedan få ett par kramar. Om du någon gång varit med om samma sak vet du hur det känns. Det känns skit. Det kändes som att min depression var på väg tillbaka. Det gjorde faktiskt ont inombords. Det låter hur larvigt som helst, men det var så det kändes.
Ärligt talat, om Louise inte hade varit med mig vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Troligen gått och satt mig i ett hörn. Så tack Louie! Och som du sa, det finns alltid en nästa gång, och då campar vi utanför. Älskar dig kompis! ♥
Kommentarer
Trackback