Höstvandring

den första bilden är helt enkelt klockren: nej men tjenare, såg dig inte, låt mig kasta upp ett peace-sign.
 
För att lägga fram sanningen är jag jävligt trött på mig själv. Kommer dagligen på ursäkter som resulterar i att jag sitter och tjockar mig. Gör dagligen löften om att jag ska bättra mig. Blir dagligen besviken på mig själv för att jag bryter dessa löften. Så nu sitter jag här igen. Har kommit hem från en promenad på lite över 7 km som bestod av en hel del bildtagande och musik på högtalare eftersom iPoden fick slut på batteri och iPhonen inte längre sammarbetar med hörlurar. Den rensade även huvudet en aning. I alla fall, just för tillfället mår jag alltså inte skit - tack och lov att jag drog mig ut på den där promenixen, men saken är den att i dagslägget befinner jag mig i samma skick som jag gjorde vid årets början. Med detta menar jag att de kilona jag tappat hittat tillbaka till mig, egentligen är det inte så farligt som jag tänkte mig. Det som stör mig är att jag mår mentalt dåligt på grund av all skit jag stoppar i mig, och på grund av den stora mängd motion och frisk luft jag inte får i mig. Så nu, kära läsare, skriver jag det där obligatoriska inlägget som förklarar att jag nu påbörjar det där hälsosamma livet igen (som denna gång inte kommer att tas bort för att jag misslyckats). Och självklart har jag fått denna uppenbarelse under en förkylning, men va fan, varför inte?! Är fasiken trött på att må dåligt över maten jag äter, inte göra någonting överhuvudtaget med mitt liv, och bla bla bla.
 
(Blev precis amazed över hur länge jag har haft den här bloggen, titta bara under arkiv. Look at all of them months! Listan fortsättar fasiken i evigheter.)
 

Förstår att ni självklart vill se denna bild då man tydligt ser spår av hösten på mina kinder, försökte kalla dem rosiga på ig men syrran rättade mig snabbt med att kalla färgen tomat.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback